Lite historia kring ”Bruket”.
Ankarsrum, ett av landets äldsta företag med järnet som grund.
Företaget har funnits sedan 1655 under olika namn. Längsta tiden som Ankarsrums Bruk, så vi kan kalla det ”Bruket”. Det vilar på järnet, skogen och vattenkraften.
Mänskligheten har använt järn sedan järnålderns början omkring 500 före Kristus. I Bibeln står det att man fick guld från Ufas, silver från Tarsis, koppar ur berget och järn ur jord och stenar. I Sverige har man belägg för att man sedan 100-talet gjort direkt smidbart järn av rödjord i små ugnar. Ett besök på industrimuseet i Norrahammar som visar detta rekommenderas. Runt Ankarsrum finns flera platser där skogsmaskiner och vildsvin har bökat fram järnslagg. Järnhaltig sand (magnetisk), rödjord och sjömalm har använts för att göra järn för eget bruk. En del kan också ha gått på export som osmundar. Klumpar på 3-4 hekto som även fungerade som betalningsmedel.
Hur Ankarsrum fick sitt namn.
Varken orten eller namnet fanns före 1655. Gården hette Ångersrum (den öppna platsen vid det trånga sundet) och låg där Ankarsrums Säteri finns idag. Den ägdes i början på 1600-talet av Michael Brede krögare i nuvarande Gamleby. Han blev som många andra från Tjust ”borta i kriget”. Änkan kunde inte betala hans skulder och försörja barnen, så gården hamnade så småningom hos en Gabriel Gyllenankar.
Sverige ville vara en stormakt, på gott och ont, och förde krig runt hela Östersjön. Legosoldater och krigsmateriel kostade mycket pengar, och det var järnet som skulle betala. Därför hade valloner med kapital och kunskap uppmuntrats att flytta till Sverige. En av de första var Willem de Besche.
Fem syskon de Besche. Tre bröder Abraham, Gillis och Hubert och två systrar fick den 12 december 1655 privilegium för att ”bygga och uppsätta masugn, hamrar och gjutverk eller vad helst dem behagar”. Kvinnorna fick ju inte stå på papperet så deras män Henrik de Try och Gillis Willemoth fick göra det. Kopia på privilegiebrevet finns i Hembygdsföreningens industrimuseum Aktiveum®.
Som plats för det nya järnbruket hade de valt det mäktiga fallet mellan Långsjön och Hällsjön . Masugnen placerades två kilometer österut vid Kannsjöns utlopp. Masugnen rasade 1696 och byggdes aldrig upp igen. Resterna beskrivs i Hembygdsföreningens häfte ”CANSJÖ BRUK”.
Vallonerna arrenderade hela säteriet Ångersrum av Gabriel Gyllenankar, och till hans ära kallade de platsen Ankarsrum. Därmed fick både ”Bruket” och orten sitt namn 1655.
Ankarsrum på 1600-talet.
Området för ”Bruket” var nästan öde. Gränsen mellan socknarna Hallingeberg och Hjorted gick i vattendraget. Det dröjde ända fram till 1880-talet innan gränsen flyttades ut till mitten av Långsjön. Då hamnade hela samhället i Hallingebergs socken. Det var ju praktiskt men kan ställa till det för släktforskare.
En karta från 1697 visar hammarsmedjan, tre bodar, ett kontor, ett boningshus där Herrgården finns nu och torpet Udden. Intressant är också att se att vattenkraften från Bäcken drev en smedja och troligen ett gelbgjuteri vid Smedstorpet. Karta i skriften ”Ankarsrum nästa”.
Hans Andersson tar över.
Vallonerna som grundat både Gusum, Överum och Ankarsrum och deras arvingar hade mycket att bli osams om. De råkade snart i penningknipa och flydde mer eller mindre ur landet.
År 1680 blev Hans Andersson, blott 24 år, tillsammans med sin morbror Johan de Rees och 1682 ensam ägare till ”Bruket”. Konstigt nog var det fadern Anders Andersson som köpte det absolut första stångjärnet tillverkat vid ”Bruket”. Hans hade gift sig med en förmögen änka Christina Månsdotter, och reduktionen hade satt godsadeln i ekonomiska svårigheter. Han flyttade till Helgerum 1693 och fortsatte att köpa på sig hemman, herrgårdar och bruk. Inte alltid var han så ärlig utan hamnade ofta inför tinget. Vid slutet av sitt liv satt han som herre till ett helt litet rike.
Rumhults kanongjuteri.
Konjunkturen för stångjärn blev dålig i slutet på 1880-talet. Hans Andersson såg sig om efter andra inkomstkällor och fann att Kronan behövde kanoner för att rusta upp Kalmar fästning. År 1690 fick han privilegium för ”ett järnbruk med masugn och stycke- samt andra gjuterier”. Att det hamnade i Rumhult, i väglöst land, sju kilometer sydväst om Ankarsrum, berodde på att där brände man tjära i industriell skala. Se hembygdsföreningens häfte GÖTES STENAR. Tjära var en stor exportprodukt för Sverige. Då blev veden över till kolning. Malmen kom på egna skutor från Utö till Verkebäck och fortsatte på frusna kärr och sjöar till Rumhult. Det var ju en mindre istid på 1600-talet.
Ett styckebruk med förhinder.
Som masmästare hade Henrik de Boij anställts, men han vägrade starta masugnen. Det skulle ske en stor olycka. Som skäl angav han att masugnen, som låg uppe i branten bortom den idag mest synliga stöpgropen, var byggd på en bädd av stora ekstockar. Han skulle få skulden om något hände. Han höll på att bli tokig. Hustrun och sonen bad honom prata med Brukspatron, ”han kan väl inte vara så hård”, och prästen. Henrik kunde inte sova och han hörde röster som talade till honom i skogen. Han hängde sig 1692. Se Erik Lehmanns PENNORNA 1943.
Rumhult, produktion och ett abrupt slut.
Som masmästare tog Collas de Boij över efter fadern. Kanontillverkningen kom igång, men som Hans Andersson uttrycker det ”järnstyckena var oförsäljeliga”. En orsak till det kan vara att Karl XII var borta åratal i Turkiet och försökte övertala dem att anfalla Ryssland. Då kom inga beställningar till Kronan. Man gjorde i stället tackjärn till Ankarsrum. Arbetsstyrkan varierade mellan tre och 13 beroende på utskrivning till krigstjänst. Mängden slagg vittnar ändå om en stor produktion. Fråga Hembygdsföreningen om guidning.
Rumhult fick ett sorgligt slut. Lades ner 1716. Elden kom lös när man chargerade masugnen och spred sig till kolupplaget. Masmästaren tog så illa vid sig att har hängde sig i det som kom att kallas ”masmästarns ek”. Mer om det i Erik Lehmanns PENNORNA 1943.
Text: Donald Öfverberg
